Naturvårdsområden, Norrköpings kommun

Namn:
Östergötlands skärgård
OmrådesID:
687
Klass:
1
Naturtyp:
4, 6, 10, 15, 21, 37, 38, 42, 43, 46, 58, 124, 126, 128, 164, 226, 228, 239
Ursprungsinventering:
nat P15
Beskrivning:
Skärgårdsområdet i Norrköpings kommun, den s k Jonsbergs skärgård, utgör norra delen av Östergötlands skärgårdsområde. Området omfattar skärgårdens öar och vatten samt kusten in till c:a 200 meter. Stora delar av Östergötlands skärgård omfattas av Bråvikens naturreservat som avsattes som reservat 1968 och som dessutom ingår i det europeiska nätverket för skyddad natur, Natura 2000. I reservatet ingår norra och östra delen av skärgården. I ytterskärgården finns många fågelskär och tillika fågelskyddsområden. Östergötlands skärgård är av riksintresse för naturvården. Delar av området ingår i det europeiska nätverket för skyddad natur, Natura 2000. I skärgården utanför Bråviken kan tre värdekärnor utpekas. Först i öarna kring Isö (Långholmen, Vikholmen, Ljungholmen, Kuggholmen, Stora och Lilla Fläskö, Stora och Lilla Sämö, Myrholmarna). Sedan arkipelagen kring Lindöja med yttergräns vid Skallö, Ekö, Stora Marö, Benö, Kallhamn och Korsö. Sist men inte minst finns de stora öarna Gränsö och Arkö med både stora skogsområden och finskurna odlingslandskap. Lite isolerat i söder finns Lilla Rimmö med ett aktivt jordbruk vilket är mycket värdefullt i sig. Naturvärdet finns knutet främst till ekhagar, ädellövträd och en kalkpåverkad flora. Två naturtyper utmärker sig särskilt bland skärgårdens höga naturvärden. Det är de äldre tallskogarna med en stor rikedom på solbelyst död ved i form av torrakor och lågor och det är ekmiljöerna med gamla och ofta senvuxna träd. På många öar går dessa miljöer hand i hand och ekar står i eller i anslutning till tallmiljöerna. Av intressanta skogstyper ska också nämnas asp/björk/alskogar i igenväxande fuktsänkor som i en del fall kanske tidigare har varit uppodlade. Med ökat inslag av död ved har de här skogarna fått ett högt naturvärde. Strandskogar av klibbal innehåller ofta gamla träd och död ved och det är en miljö intressant för en krävande insektfauna. Lilla Isö är ett exempel på en ö som hyser gammal tallskog. Här växer grova och slätbarkiga tallar i täta led tillsammans med skruvade torrakor. På Stora Fläskö har skogen stått orörd under lång tid och här har man funnit ett tiotal krävande arter, däribland skärgårdens enda fynd av den missgynnade dvärgbägarlaven. Även norra delen av Gränsö och södra sidan av Arkö bör nämnas där gamla hällmarkstallskogar omväxlande med sumpskogar i sänkorna upptar stora ytor. På Gränsös sydsida finns flera hällmarksskogar med inslag av senvuxna ekar. Sundsholmen vid Arkösund är en relativt stor ö med gammal tallskog där vedtäkt tyvärr minskat mängden död ved. Gröskär och Södra Lunda tillhör de yttersta barrskogsöarna med vacker och grov tallskog och inslag av senvuxen gran. Grovticka och tallticka är något av karaktärsarter i tallmiljöerna och även den missgynnade sydliga ladlaven har många fynd. Vid postbryggan på Arkö växer den på en gammal grindstolpe men vanligtvis på stående eller fallna torrakor av tall. Det är till eken som de flesta av de sällsynta arterna i skärgården är knutna. Ek finns i flera olika miljöer och som nämnts ovan är de ibland ett inslag i tallskogsmiljöerna. Det är både senvuxna träd och gamla solitära jätteträd som idag oftast är inväxta i skog. Den grövsta eken står på Glotterö och är omkring två meter i diameter med stora håligheter. Även Korsö har enstaka riktigt grova ekar men framför allt en mycket stor mängd senvuxna ekar med sällsynta lavar. Rikt med sällsynta lavar finns också på Kallhamns ekar. På Arkö finns gott om ekar som står i vackra ekhagar som betas av får, men här är riktigt gamla ekar ovanliga. Ask och lind har överraskande stor utbredning i den del av skärgården som ligger i Norrköpings kommun. Många av träden bär spår av hamling. På Rågeten finns även enstaka hamlade björkar och på Stora Marö finns hamlad klibbal. Lindar i rik mängd finns bland annat på Lindholmen (öster om Skallö) och Benö. På Benö finns uppskattningsvis ett 100-tal lindar med spår av hamling. Lindmiljöerna är idag så beskuggade att lavfloran oftast är artfattig. På Lilla Rimmö växer lunglav rikt på en lind, men den miljön ingår i en betesmark och är förhållandevis ljus. Söder om Lilla Rimmö finns likaså öar med betade, mer ljusöppna miljöer. På en äldre lind på Stora Strömsholmen växer den missgynnade parkhättemossan. På många öar finns strandbårder av klibbal som kan vara gamla och rika på död ved. På Lövskären finns flera jätteklibbalar på mark som enligt häradskartan 1868 var ängsmark. Kanske har de använts för lövtäkt och ingått i ängsbruket. Rågeten, Stenskär, Röbraskär, Myrholmarna, Vikholmen, Isö, Marö och centrala Arkö är exempel på öar med sälg/björk/asp/klibbalskogar som med tiden blivit rika på död ved. De har kanske uppstått ur gamla odlingsytor eller beteslyckor och har idag höga skogliga naturvärden. Vedsvampar knutna till asp som påträffas är bl a de sårbara arterna apelticka och ostticka, de missgynnade veckticka och kandelabersvamp samt vedticka, och tegelticka. Den missgynnade laven liten blekspik förekommer på ihåliga alar (både levande och döda). Den missgynnade mossan asphättemossa hittades i ett par aspbestånd. Många döda träd och stammar nyttjas av vedinsekter. På gammal apel gjordes några intressanta fynd bland annat på Trädgårdsholmen, söder om Lindöja. Här har nog varit en fruktträdgård förr i tiden och i denna växer ett tiotal mycket grova aplar. På träden växer sällsynta lavar som den sårbara parknålen och återigen den missgynnade liten blekspik. Välhävdade större gräsmarker är numera en sällsynt företeelse på öar i Norrköping kommun. Förhållandevis många av öarna fårbetas men är som regel ganska igenvuxna. Tydlig betesprägel har delar av Skallö, Flatö, Glotterö, Västerö, Korsö, Lindöja, öar i Rimmö-arkipelagen samt de större öarna Gränsö, med närliggande mindre öar, och Arkö. På Gränsö förekommer spannmålsodling och förutom hagmarker vid bebyggelsen så betas även gamla åkerlyckor ute i skogen. På östra Arkö bildar betade bergbundna ekskogar och äldre åkerytor en vacker mosaik. Ibland finns även öppna gräsmarker. På södra Arkö betas en siktgata mot havet och en strandäng hävdas med maskinell slåtter. Till det vackra beteslandskapet på Arkö bidrar i hög grad kilometerlånga, vällagda stengärdesgårdar och en vacker bykärna med en obehandlad lada med sticketak. Även på Hästö finns en slåttermark i ett mycket småskaligt odlingslandskap där gamla åkerytor och hackslåttytor bildar slåttermarken. Inom Rimmö-arkipelagen förekommer örtrika välbetade grässvålar på bl a Hästö öns norra och södra udde. Rester av odling finns på många öar där närmast naturkogstillstånd råder. Rösen, diken, stenmurar kan ses som tydliga tecken på detta. Även på mindre öar har sådant förekommit. Exempelvis Isö, Ekö, Stora Marö och Västerö. Skogsbeten är en minskande naturtyp och i skärgården har säkert de flesta öar betats någon gång för att ta vara på det lilla gräs som finns. Ännu betas en del öar och bland dessa finns Flatö (nära Björnö), Västerö, Lindöja, Äppelholmen, Glotterö samt Korsö som beskrivs närmare nedan. Betet utförs i de flesta fall med får. Av kärlväxter i Östergötlands skärgård finner man skogsväxter som knärot, tandrot, rankstarr och buskstjärnblomma samt rosenpilört. På många öar finns även ängs- och hagmarksväxter av stort värde. Havsstrandängar förekommer ganska vanligt, men bara ett fåtal betas idag. De största finns mellan fastlandet och de innersta öarna. Vid Bråxvik på fastlandet finns en fin strandäng där den typiska havsstrandängsfloran ännu finns kvar. Man finner arter som gulkämpar, strandkrypa, blåsklöver, ormtunga, havssälting, dvärgarun, kustarun och strandrödtoppa. Blomsterrika marker med stort inslag av hävdgynnade arter där hävd saknas finns på Lindöja, östra Birkö, Kopparholmarna och Brändö. Man finner arter som den missgynnade korskovallen samt Adam och Eva samt vildlin. På rikare jordar tillkommer liljekonvalj, rödblära och ibland även hässlebrodd. På Hästö finner man den starkt hotade kattmyntan, det sårbara östgötabjörnbäret återfinns på fastlandet öster om Kåreholm och i en brant mot Kåreholmsviken växer idegran. Korsö är den ö där man har funnit flest sällsynta arter och arter som signalerar höga naturvärden i hela Norrköpings skärgård. Ön är stor och uppvisar en stor mångfald biotoper. Sänkor har brukats som åker och äng. Ett litet öppet parti finns ännu mitt på ön, men i de flesta sänkor har ek- och aspskogen slutit sig. Tack vare ett svagt fårbete har dock skogen en viss öppenhet. Stora hällmarkstallskogar upptar den största ytan, men också här finns inslag av gamla senvuxna ekar och enstaka skelett av jätteekar. Den rika ekförekomsten även i hedbarrskog kan tyda på en lång beteskontinuitet. Den långa artlistan omfattar flera rariteter och av sällsynta arter finns de sårbara lavarna ekpricklav, ekspik, gammelekslav och liten sönder-fallslav, de missgynnade arterna grynig lundlav, rödbrun blekspik, skuggorangelav, grå skärelav, blyertslav och gul dropplav samt kornig nållav. Här finns även de missgynnade svamparna blekticka, kandelabersvamp och scharlakansvaxskivling. Av insekter finns bl a bålgeting och den sårbara bladhornade vedskalbaggen ädelguldbagge (Gnorimus nobilis). Insekterna representeras bara av ströfynd och här finns säkerligen stora upptäckter att göra. På Korsö finns även den sårbara mindre hackspett. I Östergötlands skärgård finns även en mängd andra arter som indikerar höga naturvärden och artlistan kan göras lång. Bland de mer sällsynta kryptogamerna kan nämnas den sårbara parasitsotlaven, de missgynnade mörk kraterlav, rosa lundlav, mjölig klotterlav, skärelav, alsidenmossa, oxtungsvamp, pälsticka och laxticka. Man finner även en sällsynt vedskalbaggsfauna med långhorningarna reliktbock (Nothorhina punctata) och stekelbock (Necydalis major) samt praktbaggen svart praktbagge (Anthaxia similis). Man finner även missgynnade arter som dagfjärilen apollofjäril (Parnassius apollo) och den landlevande snäckan ribbcylindersnäcka (Truncatellina costulata). Den missgynnade silverlaven finns på Lunda, på en fågelgödslad häll ut mot havet. Fågelskären i Norrköping kommuns yttesskärgård hyser en artrik och mycket skyddsvärd fågelfauna med många hotade arter. Här finns förutom stora vitfågelkolonier även silltrut, tobisgrissla, roskarl, svärta, salskrake, skedand, brunand, storskarv och labb. Även rovfågelfaunan är mycket skyddsvärd och man finner bl a brun kärrhök och tornfalk. Längre inåt land finns bl a spillkråka, sydlig gulärla och skäggmes. Gråsäl ser man här och var i skärgården. I skärgården finns ett fåtal urkalkförekomster, bl a på Stora Kuggen och söder om Lilla Rimmö i söder och på Törnsholmarna i norr. På Stora Kuggen växer flikig skinnlav samt kalkhättemossa och skör kalkmossa i anslutning till urkalken. På Stora Pukö hittas den missgynnade mossan stor klipptuss som troligen ej tidigare rapporterats från Östergötland. Det är ett fåtal rena geologiska objekt som presenteras. Det ingår däremot inte sällan geologiska formelement i de beskrivna objekten. Några exempel ska här nämnas på typiska företeelser i skärgården samt lokaler där de påträffats. På Kallhamn, Stora och Norra Måsskär ser man gnejsmönster samt vittringsmönster i urberget på flathällar. På östra Lunda finns bildningar av grottor, laguner, jättegrytor och klapperfält. På Stora Stångskär finns isslipade hällar med räfflor, parabelrisser och skärbrott. Längs fastlandet och vid de större öarna finns grunda havsvikar som tack vare sin isoleringsgrad har ett varmare vatten än omgivande kustvatten. Detta innebär tillsammans med den rikliga undervattensvegetationen att vikarna fungerar som viktiga reproduktions- och uppväxtmiljöer för fisk. Förhållandena gynnar även fågel. På yttersta Vikbolandet finns flera större fjärdar med mycket höga naturvärden. Mellan Ramnö och Hovgren ligger Utsättersfjärden som är kommunens största gloflad och nordväst om Arkösund ligger fladerna Hålviksfjärden och Dröstorpsfjärden. Undervattensvegetationen i vikarna utgörs bl a av hårsträfse, grönsträfse, rödsträfse, borststräfse, havsnajas, hornsärv och borstnate.
Noteringar:
Allting kompl. Området avgränsas senare Ädellövbestånd
Naturvård:
Östergötlands skärgård är unik, den saknar egentliga motsvarigheter och är av riksintresse för naturvården. Skärgården utgör en mycket säregen blandning av land och hav där öar, holmar, skär och kobbar successivt reser sig ur havet genom landhöjningen efter inlandsisen. Inom den del som ligger i Norrköpings kommun utmärker sig två naturtyper särskilt bland skärgårdens höga naturvärden. Det är de äldre tallskogarna med en stor rikedom på solbelyst död ved i form av torrakor och lågor och det är ekmiljöerna med gamla och ofta senvuxna träd. Dessa miljöer hyser en mångfald sällsynta arter av kryptogamer och insekter. Man finner bl a sårbara kryptogamer som ekpricklav, gammelekslav, liten sönderfallslav, parasitsotlav, ekspik, parknål, ostticka och apelticka samt missgynnade arter som mörk kraterlav, grynig lundlav, dvärgbägarlav, silverlav, liten blekspik, stor klipptuss, parkhättemossa, asphättemossa, veckticka och laxticka. Man finner även en sällsynt insektsfauna med den sårbara långhorningen reliktbock (Nothorhina punctata) samt missgynnade arter som långhorningen stekelbock (Necydalis major), praktbaggen svart praktbagge (Anthaxia similis), dagfjärilen apollofjäril (Parnassius apollo) och den landlevande snäckan ribbcylindersnäcka (Truncatellina costulata). I skärgården finner man blomsterrika marker med stort inslag av hävdgynnade växter. Särskilt på fastlandet finns utbredda och artrika havsstrandängar. Bland kärlväxterna återfinns skyddsvärda arter som den starkt hotade kattmyntan, det sårbara östgötabjörnbäret samt de missgynnade korskovall och idegran. Grunda havsvikar bidrar till skärgårdens mångfald och rikedom med sina varma vatten som är viktiga reproduktionsmiljöer bl a för fisk. Fågelfaunan är mycket skyddsvärd med rovfåglar samt de sällsynta silltrut, tobisgrissla, roskarl, svärta, salskrake, skedand, brunand, mindre hackspett, sydlig gulärla och skäggmes. I skärgården finns även gråsäl. Området är av nationellt intresse för naturvården. Delar av området ingår i det europeiska nätverket för skyddad natur, Natura 2000.